Efter tre veckor i queenstown tyckte vi att det fick vars nog och tog bussen upp till christchurch där vi efter fem minuter sprang på en kille vi känner från Cairns. Vi slog oss ihop med honom och gick ut på en promenad i staden. Man kunde se att christchurch har varit väldigt fint, det märkte man redan i förorterna med de engelska husen och parkerna med sin höstliga grönska. I centrum var det en annan femma. En stor del av city och många gator runt om var fortfarande helt förstörda från jordbävningen för två år sedan. Det kändes som att gå runt i en filmkuliss. En natt fick räcka i spökstaden innan vi åkte vidare upp till kaikoura. Där bokade vi en fisketur för vår sista dag i nya Zeeland ( jag vet kanske inte något jag i vanliga fall skulle lägga en massa pengar på men det lät så gott med fisk och hummer och det vore kul att prova RIKTIGT fiske en gång. Och så hade vi ju hört att det fanns en chans att få simma med delfiner också och det gjorde det mer intressant ;))Tyvärr vaknade vi denna dag till ljudet av regn mot fönstret. Typiskt andra dagen det regna på hela tiden vi vart i nya Zeeland. efter en stund kunde vi höra åskan också, inte en chans att vi tänkte betala för tre blöta och kalla timmar på en liten båt och försöka dra up fisk, så vi ställde in :/På eftermiddagen var det dags att resa igen och nu började det långa flygdygnet. Det tog ungefär 28 timmar (om jag räknar rätt med tidsskillnaderna) från att vi klev på bussen i kaikoura tills vi kom fram till hostelet i Bali. 3 timmar buss, 11,5 timmar på flygplatsen, ca 4 timmar flyg till Brisbane, 3 timmars väntan, 6 timmars flyg, lite extra tid att komma ut från flygplatsen här i Bali och sen en halvtimmes taxi.Det första som hände här var att hettan och luftfuktigheten slog emot oss. Det andra var att försöka förstå vaktens dåliga engelska när han försökte förklara vilket visa vi behövde. Lyckades i alla fall till slut och fick tag på våra väskor. Tänkte att det var lika bra att ta ut på en gång, vet ju inte hur lätt det är att använda kort här. Frågan var bara hur mycket man skulle ta ut, deras valuta, rupier, är otroligt förvirrande. En krona är värd ungefär 1355 rupier. Vi tog ut 500 000 var... Så var det dags att försöka hitta en shuttle eller nåt. Man blev nästan attackerad av taxichaufförer när vi kom ut. En erbjöd oss skjuts för 250 000 men becca, den stenhårda prutaren, fick ner det till 170 000. Chauffören var inte glad men tillräckligt nöjd för att göra det. Tror jag har något att lär av Rebecca!!Efter ca 20 minuter kom vi in på små små gator och allt såg väldigt oturistiskt ut. "vart är vi på väg?" tänkte vi och när taxin till slut stannade utanför ett pyttelitet ställe som såg ut som ett sorts café trodde vi att vi kommit fel. Men det visade sig vara rätt och för 65 kr per natt ingår det frukos vilket vi hörde innebär i alla fall toasts, omelett och bananpankakor! Och det finns pool och rummet är jättefint och det finns trädgård och och och!! Värsta semestern! Vi var så hungriga så vi skyndade oss ut för kvällsmat på en gång och fick varsin ordentlig måltid och en stor flaska vatten för totalt 47 kronor! En grej på tallriken såg dock lite misstänksamt ut men jag tog en tugga ändå och det var helt okej. Becca däremot studerade den skeptiskt och sa vad är det här? - aphjärna svarade jag utan att tänka. "ew" utbrast becca och jag skrattade bara, stolt över att jag lyckats äckla henne ;) men när jag senare inspekterade den närmare själv insåg jag att det påminde väldigt mycket om hjärna och när jag smakade igen spottade jag nästan ut det igen, äcklig smak men konsistensen var värst, skulle lätt kunna vara hjärna! :s vågade inte fråga...Efter maten gick vi runt lite grann, ville kolla på billiga kläder men blev trött på försäljarna som var på en som hökar, kom in kom in titta titta. När jag var på väg fram till ett ställe efter att precis ha gått över gatan sa becca åh kolla råttan. En meter från mig kröp en råtta omkring och jag kunde inte backa för då skulle jag bli överkörd av en moped så jag fick glatt stå kvar och hålls ett noga öga på äcklet medan jag kunde se framför mig hur den kröp upp på mina fötter usch! Ägarinnan till ståndet såg min reaktion och sa att den var vän, ew!Nu är vi tillbaka på hostelet, helt utslitna och ska duscha och sova så vi kan vakna och äts frukosts snart! ;D fick också just reda på att Emma är i samma by som oss så ska nog leta på henne imorrn!! :D

Vet att flera av er redan sett vår hysteriskt roliga film ;) men tänkte ändå berätta lite mer om vad vi gjorde härom dagen :)Vi bestämde redan för flera månader sen att vu skulle göra något som kallas Canyon swing här i queenstown. Anledningen till det beslutet var en kille vi träffade i Melbourne som berättade om den och tyckte att vi borde göra den ihop. Rebecca var tveksam men gick med på det. Väl här visade det sig att killen inte skulle hinna hit innan vi åker härifrån men jag höll Rebecca vid hennes löfte och häromdagen släpade jag henne, en aning motvillig, med mig till shotover river. När vi kom till queenstown för två veckor sen fick vi stanna och kolla på folk som hoppade bungy från Kawarau bridge, världens första bungy. Jag tyckte att de 43 meterna såg ganska futtigt ut men visste att nevis bungyn som är 134 m (och det är bara fallet, själva höjden är ännu högre!) var alldeles för högt, även för mig, så därför var jag ganska glad att vi skulle göra swingen som är 109 m högt med 60 m fritt fall. Det lät ganska lagom. Och när vi kom fram och såg ravinen tänkte jag att det här klarar jag lätt! Rebecca däremot var jättenervös, jo är så rädd för höjder stackarn. Jag lovade henne en chuppa chup klubba om hon hoppade men ska jag vara ärlig tror jag hon bara gjorde det eftersom hon redan betalt. Vi var en grupp på ca 7 pers som skulle hoppa och de tog oss ner till "hytten" på klippkanten. De satte på oss selar och så började det. Jag och becca var de enda som skulle hoppa tandem så vi var sist. Jag var exalterad, Rebecca nervös. Vi hade lite svårt att välja hur vi skulle hoppa, det stod mellan bara ett vanligt hopp framlänges eller hänga uppochner och låta de som jobbar där släppa oss. Det blev hoppa själva för det skulle tydligen vara läskigare. Så blev det till slut vår tur. Vi blev förda ut till hyttens kant... och plötsligt var jag inte så kaxig längre. Fyyy vad högt det var! Och det läskiga var att man får känslan av att kasta sig ut utan något skydd alls, man kan inte känna att man faktiskt sitter fast i nånting. Visst kunde jag se linorna vi skulle åka under men vi hoppade ju rakt fram, hur kanvi sitta fast i de som går rakt åt höger?! Jag började definitivt ångra mig, hur skulle jag kunna kasta mig rakt utför Klippan? Killarna som jobbade där pratade på, förmodlingen för att distrahera oasen jag var för nervös för att lyssna på dem, kommer bara ihåg nåt om Ikea och hästköttbullar.. Så skyfflade de fram oss mot kanten och förvånadande nog var det jag som gjorde motstånd. Rebecca var fortfarande nervös men hon manade mig, vi måste hoppa Emma. Okej vi räknat ett, två, tre då pussar ni varandra och hoppar Sa killarna som jobba. "billigt trick för att få två tjejer att pussa varandra" tänkte jag men insåg sen att det faktiskt var ett bra sätt att uppehåll hjärnan på. Så på tre gav vi varandra en snabb puss och utan att tänka mer på det tog vi ett steg över kanten.Och skrek!!!! En snabb känsla av "vi kommer dö" innan fallet plötsligt var över och vi flög vidare horisontellt. Japp, hoppet var bara läskigt, fallet var också läskigt men kul och känslan efteråt var underbar. Rebecca var inte riktigt där än dock, för henne tror jag den sakta hissningen tillbaka upp var lika hemskt som hoppet. Men hon var i alla fall stolt över sig själv (jag älskar att det hörs på filmen hur hon skriker "jag älskar mig själv!" när vi hänger där nere). Hur stolt hon än var ville hon inte hoppa igen så jag fick göra det själv. Den här gången hängde jag upp och ner och väntade på att de skulle dra, något som var graderat läskigare än det hopp bi gjorde tillsammans. Det Var det inte. Klart det var läskigt men det var faktiskt mycket värre att tvinga sig till att ta steget själv än att hänga där och vänta. I alla fall är jag glad att vi gjorde det och jag vet att även om jag älskar fallet kan jag nog aldrig få mig själv till att hoppa nevis bungyn (vet inte hur högt över marken den är men fallet är 134 så måste vara en bra bit högre än det!) hade jag inte suttit ihop med becca hade jag nog knappt klaratSwingen ens :p lite tråkigt att skippa bungyn för på ett sätt tror jag att jag skulle älska det men nu spar jag ju pengar i alla fall.. Och mamma slipper oroa sig ;)

19/2

Efter ett par langa dagar pa bussen kom vi antligen fram till Franz Josef dar vi hade tre natter och fick antligen slippa sitta pa rumpan hela dagen! :) Det blev langa promenader i den fina naturen for att vaga upp for att stillasittande.

Andra dagen skulle vi ha akt upp pa glaciaren men det var for molnigt sa vi fick vanta och hoppas pa nasta dag. Egentligen skulle vi ha gatt hela vagen upp pa glaciaren och haft en heldagstur men sen ungefar nio manader har det vart ett hal i vagen sa de har fatt lov att gora om turen till en tretimmarstur dar man flygs upp och ner igen i helikopter.

Som tur var klarnade det upp lite till nasta dag sa vi kunde hoppa in i helikoptern och flyga upp. Val dar fick vi stora "broddar" (snarare hakar) att satta fast under skorna och blev manade att ga FORSIKTIGT! snart hade vi alla fatt pa oss vara hakar och vi borjade sakta men sakert vandra runt snon/isen. vi var den forsta gruppen for dagen sa var guide var tvungen att hacka upp en stig sa det inte skulle vara for halt, darfor gick det sa sakta men det gjorde inte sa mycket, vi fick gott om tid till att titta runt och ta kort istallet. Snart kom vi fram till ett hal i en vagg av is och guiden klattrar in och sager at oss att folja efter.. Det har hade vi inte forvantat oss! Men det var jattehaftigt, tunneln var helt gjord av glansis och det var helt blatt dar inne. Lite svart att ta sig fram dock, eftersom det var GANSKA halt..

Snart var vi ute igen och fortsatte var svala vandring. Vi fick ocksa ta oss igenom en "isravin" jattehoga vaggar av is och det var inte bredare an en fot!

Tre timmar senare var vi nere i dalen igen och kontrasten till morgens kyla och temperaturen pa glaciaren marktes direkt vi hoppade av helikoptern och vi kastade av oss jackor och mossor i den varma solen.

Vi at lite lunch och gick sedan till ett spa dar de hade tre varma pooler, 36, 38 och 40 grader och efter lite mer an en timme i det varma vattnet var vi helt slut sa vi gick hem och dog lite grann innan det bar av vidare mot Wanaka nasta dag.

Ett tag sen nu, lite mer än en vecka, men i Abel Tasman gjorde jag det äntligen!! 

"Jag" hoppade ut ur ett plan! (Egentligen var det killen jag var fastspänd vid som "tumlade" ut oss men det är värdsliga detaljer)

9.30 blev jag upphämtad från hostelet och ca 20 minuter senare kom vi fram till ett litet flygfält. Jag skulle dela plan med ett tyskt par. Vi fick alla varsin overall, mössa och goggles (väldigt sexigt) och sen satte de på oss våra selar. När min tandem master (mannen jag skulle vara fastspänd vid och överlåta mitt liv till för ett par minuter) kom kollade han över min sele och sa bekymrat "det här måste vi göra om. det är inte spänt runt benen och i sånt fall kommer du åka ur." !! Ah! Han spände om och rätt (hoppades jag!). Vi fick vänta en liten stund och sen gick vi till planet. Det var det minsta plan jag någonsin sett!! vi hoppade in först för de två tyskarna skulle hoppa från 13000 feet men jag från 16500 (5 km!). Ytan att sitta på inne i planet var ungefär en meter bred och 2 meter lång. PÅ den ytan trängdes jag med nio andra personer. Det var jag och de två tyskarna, våra tandem masters och kameramän och så var det en ensam kille som jag antar var under utbildning. Planet tog fart och lyfte och som vanligt infann sig den pirrande känslan i magen. Jag var faktiskt inte nervös än. Det tog ungefär en kvart att komma upp på 13000 feet och under tiden kunde vi njuta av utsikten, blåaste blå havet på ena sidan och de höga bergen på den andra. Senare, på ännu högre höjd kunde vi till och med se konturerna av den norra ön. Så saktade plötsligt planet in, kändes som att det stod still i luften. Dörren öppnades och wow! Det kändes i magen att titta ut genom den! Viss var det samma utsikt som från fönstret men det var en helt annan sak när det inte fanns nåt glas emellan. Den ensamma killen hukade sig i hålet och kastade sig plötsligt ut, WWFFOOMM!!!! Sa det och på en millisekund var han borta. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan när han och alla de andra försvann så fort och alla med samma ljud. Tror det var det läskigaste, hur de bara spolades bort och jag började undra vad sjutton jag gjorde här!? Hur hade jag fått för mig att det var en bra ide att hoppa ut från ett plan!!!?? IDIOT. Jag ville inte hoppa, jag ville sitta kvar i det lilla planet och åka sakta och säkert tillbaka ner till marken. Men det visste jag ju att jag inte kunde, jag skulle aldrig förlåta mig själv. Så jag satt tyst kvar när de stängde dörren igen och vi fortsatte ännu högre upp. HÖGRE! Som om vi inte var nog högt upp!! Idiot. 

Det tog tio nervösa minuter att komma upp till 16500. Jag fick ta av mig syrgasmasken och förstod att det var nära nu och ett ögonblick senare stannade planet än en gång in och de öppnade dörren. FA-AN vad långt det var till marken!! Kameramannen klättrade ut först och hängde på sidan av planet för att få med mitt skrämde ansiktsuttryck på film. Vem hänger frivilligt på utsidan av ett flygplan?! Men jag hade inte riktigt tid att tänka på hur idiotisk han var, jag var fullt upptagen med att lida för min egen idioti. Vi hade förflyttat oss till öppningen och det var dags för mig att slänga benen över kanten. Aahh!! Okej, "big banana shape", benen ihop och in under planet, armarna i kors över bröstet och huvudet bak (tack gode Gud, ville se så lite som möjligt av marken lååångt där nere!) mastern började gunga som jag sett de andra göra, shiit!! Ett, två, tre och vi var iväg!Jag skrek. Direkt när vi lämnat planet var jag dock inte rädd längre för tusan vad häftigt det var!! Det var som en stor kudde av luft höll emot mig där jag rusade mot marken i 200 km/h. Efter nån sekund fick jag en klapp på axeln och kunde släppa ut armarna. frifallet var 75 sekunder långt och jag skrek hela vägen men inte av rädsla (som det säkert började med) utan av upprymdhet och glädje. Vi snurrade runt och flaxade med armarna och skrek och njöt av farten. Händerna var lite kalla i de tolv minusgraderna där uppe men det gjorde ingenting, det var det värt. Så pekade mastern på kameremannen som vinkade, jag vinkade tillbaka och såg hur han bara försvann neråt med världens hastighet och plötsligt kändes ett litet ryck och jag flög nu saktare och vertikalt ner mot marken. Jag fick ta av mig mössa och goggles och selen blev aningen lösgjord. Nu var det lättare att njuta av utsikten. Vi svängde runt lite hit och dit och jag fick tom styra ett tag. Några minuter senare landade vi graciöst på marken och det allt var över. Det var ett par dyra fem minuter men det var det verkligen värt!! De få minuterna vägde upp för alla de timmar i spenderade på bussen resten v dagen..

Efter mycket funderande på om vi skulle kosta på oss det eller inte bestämde vi oss för det roligare alternativet; att spendera pengar, så det blev en heldags kajakning på havet i Abel tasman på alla hjärtans dag. Istället för den efterlängtade sovmorgonen drog vi oss än en gång upp tidigt på morgonen. Vi blev skjutsade till nästa by där vi fick utrustning och förklaringar av vår guide. Efter att vi blivit påklädda en otroligt sexig outfit (...) fick vi lasta på kajakerna bakom en traktor och hoppa upp i kärran (the people mover) och blev körda över den STORA sandytan som kom fram vid lågvatten, fram till strandkanten. Där fick vi lära oss olika paddlingssätt och lättaste sättet att komma ner i kajaken. Sen bar det iväg. Första biten hade vi havet emot oss och vågorna gjorde det svårt och tungt. Jag trivdes inte jättebra, solenvsr för stark, vågorna gjorde mig illamående, jag hade redan ont i armarna och började redan bli hungrig. Men jag gav det lite tid... Och snart hatade jag det. Jag ångrade att jag lämnat sängen i morse och längtade redan till att dagen skulle ta slut. Till råga på allt var vi tvungna att vänta på två män som inte direkt var de skarpaste knivarna i lådan.. En tysk gubbe som inte förstod engelska och en engelsk man som hela tiden paddlade fel och när guiden sa åt honom hur han skulle paddla sa han hela tiden att det var ju så han gjorde (guiden: gunther paddla bakåt med vänster och John paddla framåt med höger. Gunther: ja ja. (paddlar framåt både med vä och hö) John: ja, det är precis det jag gör. (paddlar precis som g framåt på båda sidor) detta upprepas ungefär tio gånger innan de till slut har förstått och vi äntligen kunde fortsätta)Döda mig nu. Eller okej, det vore kanske att överdriva men skada mig tillräckligt för att låta mig slippa det här och åka hem till hostelet så jag kan gå till stranden istället! Men så kom vi till slut fram till en ö (kändes som att vi paddlade och paddlade men kom ingenstans men tydligen så gjorde vi det)Vi gick iland och utforskade den lilla stranden medan guiden gjorde kaffe och varm choklad och sen värmde vi oss i solen som kom fram bakom träden medan vi drack våra varma drinkar och mumsade på kakor (många kakor, de var ju gratis! ;))Plötsligt fick vi syn på en Pingvin som kom jättenära stranden i jakten efter ett fiskstim men blev skrämd när den såg oss. Vi tog på oss vårs snygga kläder igen och hoppa ner i våra fordon igen. Nu hade vi vågorna i ryggen och började få in tekniken och med lite fullare magar började det faktiskt bli roligt :)Vi paddlade längs nästa ö som efter en utrensning av tidigare introducerade djur såsom råttor och pungdjur, hade blivit hem till nativa fåglar igen. Guiden sa åt oss att lyssna noga för till skillnad från fastlandet kunde man höra en massa fågelsång. Det lät som Sverige på våren. Man inser inte hur tomt det var på fågelsång på fastlandet förrän man hörde det här. Efter ett tag rundade vi ön och befann oss plötsligt Ken sälkoloni. Vissa låg och solade på stenarna, ensamma sälar,mammor med bäbisar och den stora hannen medan andra lekte i vattnet runt våra kajaker. Jag hade redan ändrat min åsikt om dagensaktivitet, det var faktiskt kul, men det här gjorde min dag! Sälar! :DVi paddlade fram och tillbaka en gång genom kolonin innan vi satte kurs på fastlandet igen. Väl där strandade vi oss igen och fick en god lunch bestående av lammwraps. Härifrån tappade vi mer än halva gruppen för de skulle gå tillbaka eller nåt men först var de tvungna att paddla runt en udde så guiden tog med sig dem och jag, bec och John stannade på stranden så länge. De var ojämnt antal så gunther fick en dubbelkajak för sig själv..... Det första han gjorde var att paddla åt helt motsatta hållet än resten av dem.. Men sen verkade det i alla fall gå bättre.Efter det paddlade vi längs kusten tillbaka mot vår strand. Det var verkligen jättefint. Havet var turkost och helt klart.Sista biten satte vi upp ett segel mellan våra två kajaker och cruisade tillbaka. Det låter kanske slappt men det var stan jobbigare att hålla i seglet än att paddla :s Till slut var vi framme och trots jag ett par timmar tidigare knappt kunde vänta på det tyckte jag nu att det var synd.Ett par timmar och 15 km var allt som krävdes, jag vill absolut kajaka mer. Särskilt med rebecca, vi är ett awesome team! :)

Hej igen, visst har jag blivit duktig på att blogga, kommer nya inlägg titt som tätt ;)Glömde berätta för er hur det luktade i Rotorua! Fis. De geotherma aktiviteterna (kan det heta så på svenska? Annars är det lite svengelska där för er ;)) släpper ut en massa sulfider så hela stan luktar ägg.. Det är inte utan anledning stan ibland kallas Rottenrua..I alla fall, vi lämnade denna coola men illaluktande stad och rullade vidare till taupo. Här fanns inga lerpooler eller fislukter. Däremot hade de ett varma källor som kom ut i floden där man kunde bada. Det varma vattnet kom ut i den kalla floden genom ett par små vattenfall. Liksom på hot water beach var det vattnet JÄTTEVARMT! Satt man för nära brände man sig men satt man lite mittemellan var vattnet varmt och skönt som i ett badkar :) när det började kännas för varmt simmade man bara ut en bit och kyldes snabbt ner igen. Det var riktigt häftigt, önskar man kunde ha er t sånt ställe hemma att gå till på regniga sommardagar.. Taupo är en stor utgångspunkt om man vill åka och göra tongariro crossing. Det är sagt vara en av världens finaste daywalks och visst var det fint :) Klockan 5 en morgon hoppade vi glatt (släpade oss halvt motvilligt*..) upp ut sängarna och vid sjusnåret var vi äntligen framme och kunde påbörja vår vandring :) första biten var plan och full med växtlighet som ljung och liknande. Snart gick det dock över till en massa stenar (stelnad lava) som man fick klättra sig igenom och efter det kom 'devils step'. Trappa efter trappa. Uppåt gick det. Så kom vi äntligen upp och möttes av en platt. Såg ut som på månen (tror jag). Längs hela vandringen kunde man se berget som i sagan om ringen filmerna är mt Doom. Här vid platsen kunde man välja att bestiga det. Vi hade tänkt hörs det men nu såg vi hur det såg ut och ändrade oss snabbt. Det var hur brant som helst, ingen stig att använda och fullt med lös sand. Nej tack, vi ville hellre överleva.. Andra som faktiskt klättrade upp sa att det var det jobbigaste de någonsin gjort.

I alla fall, vi nöjde oss alltså med att se det och vandrade vidare. Nu gick det uppför igen. En liten utplaning en tredjedels bit upp var ett bra rastställe innan värsta biten kom. Men till slut var vi i alla fall uppe och utsikten var otrolig! Gick man ännu en liten bit längre fick man fin utsikt över "the emerald lakes" som var helt turkost blå! Hur fina som helst. Här to vi lunchpaus. I vanliga fall fortsätter vandringen ner och förbi sjöarna men på grund av aktiviteter i vulkanerna i höstas är den biten stängd för tillfället och vi var tvungna att vända. Om vi tyckte vägen upp var jobbig var det ingenting mot hur första biten tillbaka ner var! Branten Gjorde det svårt attgå sakta och Det var lös sand mellan de stora stenarna så det var lätt att tappa fotfästet. Det var svårt och ibland lite läskigt men himla kul! :p På vägen tillbaka tog vi det lite lugnt och vid två var vi tillbaka vid bussarna och kunde åka hem där vi spenderade resten av dagen helt utmattade i sängen :pSista dagen i taupo gick vi till stranden, tänkte att man måste väl prova simma den här superstora vulkansjön. Trodde vattnet skulle vara ganska kallt eftersom den var så stor men det var faktisk riktigt skönt :)Så var det dags att lämna taupo och vi hamnade på ett ställesom heter river valley. En liten liten resort som ligger mitt ute i ingenstans. Där badade vi i floden, hoppade från klipporna och från "the flying fox" som gick över. Det var ett jättefint ställe och vi tänkte stanna en extra natt men bussen efter oss var full, det fanns ingen plats förrän 3 nätter senare och så länge ville vi inte stanna så vi åkte som Planerat vidare till den blåsiga huvudstaden Wellington.Igår gick vi på bio, vi såg "the hobbit" där den hade världspremiär. I en jättestor biosalong som är byggd som en teater. Det var rätt häftigt :)Idag spenderade vi många timmar på museumet te papa och imorrn bär det av igen, då är det dags att lämna norra ön bakOm oss och kryssa över till södern. Stora kramar :)

Igår kväll blev det lite kultur. Vi har nu tagit oss till Rotorua och på kvällen blev vi hämtade och körda till "Tamaki". En Maorisk by där de gör kulturshower. I bussen på vägen dit fick vi välja ut en hövding som skulle hälsa på deras hövding och visa att vi kom i fred. De hade en öppningscermoni och sen fick vi komma in i byn där vi gick runt till olika hus och fick lära oss lite om deras kultur. Danser, tatueringar mm. Efter det fick vi se hur de lyfte upp maten vi skulle äta senare ur hålet i marken där det hade tillagats under de senaste timmarna. Medan matens skars och las upp fick vi gå och se maorerna dansa och sjunga. Det var jättekul, de sjöng väldigt bra och danserna var häftiga också. (Du skulle ha älskat det mamma! :)) 

Efter det blev det dags att äta! :D Vilken festmåltid! Det fanns morötter, potatis, sötpotatis, rödbetor, sallad, musslor, fisk, kyckling, lamm mm. Vi åt oss mätta och sen tryckte vi ändå i oss två portioner av den otroligt goda pavlovan :p har inte ätit så på ett år :p

Till slut var det dags att åka hem igen och det var allsång på bussen hela vägen. När vi sjöng "Here she's coming round the mountain" körde chaufören bussen runt runt runt i en rondell i säkert tio varv :p

Det var en dyr kväll men helt klart värd pengarna :)

Efter en natt i Hot Water Beach rullade vi vidare mot väst och hamnade i Waitomo där vi gjorde black water rafting. Jag hade trott att det skulle vara nästan lika hektiskt som white water rafting men nere i grottor och tunnlar. Vi träffade en svensk kille som gjort det förut och han sa att det var en väldigt lungn tur. Han beskrev det som en 2 km lång farlig kärlekstunnel. Usc h vad besviken jag blev, nu var det jag såg framför mig den OTROLIGT tråkiga kärlekstunneln de har på gröna lund. Men men jag gjorde det i alla fall. Och det var bland det bästa jag gjort! :D

Det första vi fick göra var att ta på oss ett par sexiga våtdräkter, till och med ett par strumpor! Något vi verkligen skulle behöva eftersom vattnet där nere var ca 12 grader :s Det blir verkligen kallt där nere 65 meter under marken (!)

Våra guider var roliga från första stund och de gjorde verkligen en stor del av upplevelsen. När dräkterna var på och vi tagit några fina kort åkte vi mot floden. Där fick varsin "tube" (gummiring) och sen fick vi testa att hoppa ner i vattnet med dem så vi visste hur vi skulle göra inne i grottorna när vi skulle hoppa ut från små vattenfall (!!)

Man ställde sig med ryggen mot vattnet, satte rumpan i sin ring och ett, två, tre så hoppade man bakåt så lång man kunde och SPLASH så landade man i vattnet. Okej, när alla gjort det fick vi åka en liten bit till så vi kom till en ingång till tunnlarna. Vi klättrade ner och så började resan i underjorden. Vi fick hukande ta oss fram en bit innan vi kunde sätta oss i ringarna i vattnet och flyta fram. Vattnet var kallt men våtdräkten gjorde sitt jobb och det var bara händerna som blev numma av kylan. Och då och då fick man en kalldusch när man lyfte armarna och iskallt vatten letade sig ner genom ärmarna. Brr! Efter en liten bit pausade vi och satt längs väggarna och alla fick stänga av sina pannlampor så vi kunde se lysmaskarna i taket. Det var otroligt vackert. Ser ut som svagt blå stjärnor. Kan inte förklara bättre men vackert var det i alla fall. Magiskt vackert. Efter lite filosoferande bar det av igen. klättra, flyta, kravla, hoppa ut för vattenfall. På ett ställe fick vi alla haka i varandra och stänga av lysena igen och bara flyta fram och stirra upp på lysmaskarna i taket. Till slut kom vi i alla fall till slutet av tunneln och klättrade upp i den värmande solen och en otroligt grön skog. Medan vi väntade på chaffisen lekte vi några lekar med gummiringarna och väl tillbaka fick man en välbehövd varm dusch, soppa och bagel.

Eftersom vi har så mycket tid på oss hade vi bestämt oss för att stanna en extra natt i Waitomo. När vi rullade in vid boendet kände jag bara "VAD tusan ska vi göra här en extra dag?!" Mitt ute i ingenstans låg det och förutom vår buss bodde det INGA andra där... Men men, vi hade redan betalt för en till natt så det var väl bara att göra det bästa av det och det blev faktiskt riktigt bra. Efter en skön sovmorgon (vi hade till och med fått ett eget rum så kunde gott sova igenom de andras avgång ;)) hade vi frukost på balkongen i sällskap av en katt. Vi tog det lugnt, tvättade och fixade lite grejer på internet. På kvällen tog vi oss i kragen och gick ut på promenad. Receptionisten sa att det skulle ta två timmar att gå men efter bara en liten bit och en titt på kartan tänkte vi att det här tar aldrig två hela timmar! Ord vi fick äta upp... Fast det var för att vi spenderade en VÄLDIGT lång tid med att äta björnbär! :D Det fanns hur mycket som helst! Vi åt tills vi mådde illa :p Men hur skulle vi kunna låta bli? Det var första gången på ett och ett halvt år vi åt färska bär! :s När vi ätit så vi var trötta på smaken vandrade vi vidare. Genom kohagar och över kullar. Det var väldigt fint. Påminde mycket om hemma med grönt gräs och en himla massa blommor man känner igen. Hade det bara vart lite plattare hade det kunnat vara Sverige.

Tre timmar efter vi givit oss av var vi tillbaka och inte längre ensamma i huset för nästa buss hade kommit och det verkar vara en bra grupp :)

Kramar